Salpetersjudare Hoffman
Salpeter användes från 1500-talet och framåt för att tillverka krut. Salpeter blandades med svavel och träkol. Salpetersyrans salter (nitrater) förekommer sparsamt i naturen och det säkraste stället var under stallarnas glesa trägolvsamt under gödselhögar där bakterier efter en tid omvandlade kväveföreningar i djurens urin till salpeter. Gustav Vasa ålade allmogen att biträda salpetersjudare med mat och arbetskraft.
Från början fanns det fasta sjuderier dit bönderna var ålagda att leverera sin stalljord tillsammans med aska, ved och kol, men från 1600-talet reste salpetersjudare runt i riket och samlade upp gödseljorden. Sjudarna kallades ofta för pissegubbar. De var inte speciellt välkomna hos bönderna eftersom de bröt upp stallgolven när de skulle komma åt jorden. Bönderna var dessutom tvungna att ge dem mat och logi. 1634 infördes en särskild salpeterskatt.
Från 1746 anlades salpeterlador där salpeter kunde framställas på konstlad väg. Jord varvades med allehanda avskräde som ruttna djur, avfall och aska som sedan genomfuktades med urin, saltlake och skurvatten. Efter två till fyra år var salpeterväxten färdig och man lät laka ur massan i stora kar med silbotten. Sjudarnas råsalpeter blev sedan ”luttrad” eller ”treblerad” dvs renad från koksalt. Först då kunde den användas till svartkrut. Salpeterjorden betraktades som kronans egendom ända tills 1801 då de skattskyldiga i stället skulle erbjuda kronan ett visst kvantum salpeter årligen. Det var sockenstämman som skrev kontrakt med salpetersjudaren.
Den 5 maj 1813 ingick hemmansägarna inom Hovmantorps församling (utom säteriet) kontrakt med salpetersjuderiwerkmästaren Gumme Hoffman angående salpeters anskaffande in natura från denna dag till 1816. Lönen skulle vara sex riksdaler för varje lispund försvarlig salpeter. Jordägarna anskaffade pannan, flyttade den till nästa ställe och höll med ved. Hoffman var skriven i Fiskesbro. En tvist mellan honom och församlingen fick avgöras inför domstol och andra salpetersjudare tog vid.
År 1830 indelades landet i 13 salpetersjuderidistrikt. År 1838 tillverkade kronoverkmästare Nils Carlsson, Ekholmen, 40 lispund salpeter i Lindeskruf, Tången, Ugnanäs och Ormeshaga. Under de två följande decennierna kokades salpeter i Skälholmsryd, Linnehult, Ormeshaga, Klintalycke, Lövås och Ugnanäs. 1895 upphörde salpeterns betydelse och salpeterskatten försvann.